Uret och tiden
Tickandet från klockorna i sal efter sal är något av en sinnebild för dagens levande slott. Flertalet ur i Kungliga slottets våningar fyller sin traditionella funktion som tidmätare vid Kungafamiljens representation. Tidmätningen och föremålen som mätte tiden har en lång historia, som inte minst handlar om människornas uppfattning om tiden.
De äldsta mekaniska uren var egentligen inte alls viktiga som mätare av tiden. Livet på 1300-talet styrdes av dagsljuset, inte av klockslag och de tidiga urverken fungerade inte tillräckligt väl för att gå rätt. Länge nöjde man sig med en timvisare, för satte man dessutom dit en minutvisare, blev felet så uppenbart. Först när holländaren Christiaan Huygens konstruerat en fungerande pendel på 1660-talet blev klockorna ett riktigt mätinstrument.
Uren var mänsklighetens första riktigt framgångsrika maskiner. Under senmedeltiden återfann man dem i det offentliga rummet, som tornur i rådhus och på enstaka slott, eller som astronomiska konstur i de stora katedralerna. Här hemma fanns sådana konstur i Lund och Uppsala.
Under renässansen, när furstarnas framtoning blev långt mer glansfull än förut, flyttade uren in i slotten. Fortfarande var de först och främst samlarobjekt, märkliga tingestar som knöt an till rariteterna i de kungliga konstkamrarna.
Synen på tiden förändras
På 1680-talet började en offentlig debatt i Frankrike om människans guldålder. Sedan renässansen hade man betraktat antikens samhälle och kultur som människans höjdpunkt. Nu hävdade de radikala däremot att samtiden överträffat antiken – och perspektivet vände. Några årtionden in på 1700-talet hade det blivit en sanning att människans bästa tillvaro skulle komma i framtiden. Och på köpet fick tiden, såväl som tidens mätare, en ny absolut auktoritet - för tiden representerade vägen mot den bästa av tänkbara världar. Det var ingen slump att bordsur och något så nymodigt som klockor att hänga på väggen blev moderiktiga inslag i bostadsrummen vid mitten av 1700-talet.
Uren på Kungliga slottet
När det nya slottet i Stockholm möblerades inför Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas inflyttning år 1754 ansågs tre ur vara tillräckligt för hela slottet. Två av uren var nyköpta och placerades i rådets sessionssalar, där fyllde de en praktisk funktion. Det tredje var ett golvur i drottningens drabantsal.
Genom privata inköp införskaffade sedan Adolf Fredrik, Lovisa Ulrika och senare Gustav III ur till de kungliga våningarna. Karl XIV Johan moderniserade beståndet med stora mängder bordsur i guldglänsande bronsfoder. Och de stora antal rokokour som numera möter oss på slottet är i många fall köpta som antikviteter under 1800-talet.
Flertalet klockor i samlingarna fungerar fortfarande och de fyller alltså sin funktion som tidmätare i de kungliga slotten.
Film: Kaffegruppen/Kungligaslotten.se